"En riktigt bra, på många sätt omvälvande läsupplevelse ... om själva den existensens grundfråga." Kulturnytt

"Det är bara att kapitulera. Villkorslöst ... en våghalsig djupdykning ner i det mänskliga psykets grumligaste vatten." Borås Tidning

"Här finns en - ursäkta det lite pompösa uttrycket - litterär resning, en styrka och säkerhet. Den gör de tre kvinnornas berättelser till fängslande, oförutsägbar läsning från första till sista sidan." Aftonbladet

"En innerlig och mycket stor bok med öden det tar tid att glömma, en sömlös berättelse." Norrköpings Tidning

"En bok som tar sig in i läsaren ... en allvarlig och moraliskt utmanande bladvändare." Sydsvenskan

"I krigets brinnande Berlin skickar Hedwig bort sin halvjudiska dotter utan att veta, eller orka förstå, vad det innebär. Lotta Lundberg fick den nyligen bortgångna Cordelia Edvardsons tillåtelse att skriva en bok baserad på hennes mors liv. Timme noll heter den; ett begrepp för krigsslutet men även en bild för att stå i sin egen ruin. Gripen känner jag med Hedwigs skuld och ser den speglad i arga Isa och psykoterapeuten Ingrids tvivel på sig själv och sitt äktenskap. Tre kvinnor, tre tider, tre berättelser som varsamt snuddar vid varann." Jenny Lindh, M-magasin


Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu, flickan som hon lämnade bort? Lever hon?

2005. Ingrid har gett upp sin praktik för att flytta till skärgården och bli prästfru. Maken är sjuk och kräver hennes omsorger. Men på ön finns också Hanna, författaren som Karl Erik verkar komma allt närmare.

1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar som tonåring hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapispelet med stakar, hjärtan och kors. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.

Skickligt flätar Lotta Lundberg ihop tre röster på ett sätt som för tankarna till Timmarna. Timme noll betecknar krigsslutet, men också en mänsklig erfarenhet av att stå i sin egen ruin. Vad får en kvinna göra? Vad är det mest förbjudna? Får man som människa en ny chans när det allra värsta redan har hänt?