Romanen "Stadens psalmer" skildrar utvecklingen av händelser i Irak mellan två olika tidsperioder, som båda blivit framträdande markörer i Iraks historia, särskilt efter den amerikanska ockupationen av landet år 2003. Romanen belyser hur människors och intellektuellas attityder förändras i takt med landets utveckling, genom berättaren, en novellförfattare som arbetar som gravgrävare. Genom hans ögon avslöjas de sociala förändringarna och hur nätverket av nya relationer har brutits ner till följd av politiska, religiösa och terroristrelaterade omvälvningar i Irak.

Genom huvudpersonen, Mohsen, skildras en rad scener kopplade till hans arbete som gravgrävare och hans ansträngande sökande efter sin älskade Salwa, en kvinna som blivit en central del av hans liv. Salwa förvandlas från en älskarinna till en symbol för dessa förändringar, särskilt efter att hennes make skadats allvarligt under Gulfkriget av amerikanska bombningar. Denna skada orsakade ett djupt psykologiskt sår som gjorde det omöjligt för honom att leva med henne som tidigare, då hans manlighet krossades av skadan. Trots detta förblev hon lojal och fortsatte att älska honom.

Romanen behandlar också de sociala konsekvenserna av döden och hur begravningsritualerna skiljer sig åt mellan olika grupper i samhället. Till exempel skildras begravningar av martyrer, där familjer ensamma tar farväl av sina älskade, ackompanjerade av föräldrar och anhöriga i gripande och sorgliga scener som speglar landets tragedier. Samtidigt skildras hur andra, mer inflytelserika personer får storslagna begravningar fyllda med bilar och tjänstemän.

Författaren fungerar som en objektiv observatör mellan makten och de utsatta, och genom hans skildringar navigerar romanen mellan kyrkogården och staden, mellan dess yttre konflikter och dess dolda inre strider, vare sig det gäller stadens invånare eller familjerelationer. Romanen lyfter också fram religiösa ledare som använt sin makt för att tillägna sig mark och ökat sitt inflytande, samt vissa intellektuella som genomgått dramatiska ideologiska förvandlingar.

Texten är fylld av djupa diskussioner som spelar på både smärta och tragedi, medan ett svagt eko av hopp fortfarande hörs i bakgrunden. Romanen bygger på en nyskapande narrativ stil, inte för att experimentera, utan för att förnya det berättande uttrycket. Den kombinerar språk och innebörd på ett sätt där scenerna får en surrealistisk ton, där berättelsen smälter samman med dialogen, temat med formen, och där kapiteltitlarna fungerar som poetiska glimtar som anknyter till berättelsen utan att behandlas som ren poesi.

Berättandet kännetecknas av en sammanflätning av berättarens och huvudpersonens röst, där berättelsen är skriven i du-form, men avslöjar sig senare som en inre monolog – en konversation med sig själv. Genom detta blottas hans inre psykologiska djup och de konflikter som präglar både historiska och sociala händelser. Romanen utforskar flera dimensioner av denna kamp, inklusive intellektuella vänskapskretsar, historiens inverkan, den religiösa verkligheten samt de platser där fattiga familjer och änkor lever.

Texten skildrar samhällets mest utsatta lager, där den religiösa och sociala politiken lämnat djupa spår. Det är en tragisk roman som är djupt förankrad i den historiska platsens mytologi, där själva rummet omedvetet dominerar människornas liv. Dödsbilderna påminner om detta rum, som en sorts stadens psalmer. På romanens sista sida står det skrivet: "Du fruktar fortfarande vapnet som kommer att återvända till städerna".