I ljuset av de senaste tjugo årens skolreformer analyseras i den här avhandlingen hur läraren konstrueras i ett omfattande material av svenska och internationella skolpolitiska texter och i intervjuer med yrkesverksamma lärare i Sverige. Fokus ligger särskilt på hur en professionell lärare framställs diskursivt efter många års reformer och förändringar och hur lärarens pedagogiska arbete har hamnat i skuggan av betygssättningen. Undersökningen rör sig över tre reformperioder: decentraliseringen och avregleringen av den svenska skolan runt 1990, perioden mellan de två läroplansreformerna 1994 och 2011 samt lärarlegitimationsreformen 2011. Studien genomförs i ett läroplansteoretiskt perspektiv vilket innebär att de institutioner som reglerar lärarens arbete utgör analysens avgränsning. Konstruktionen av läraren hämtar framförallt inspiration från Foucaults teorier om objektivering och hur och varför läraren blir ett objekt att veta något om. I analysen belyses hur de skolpolitiska reformer som avlöst varandra inte bara påverkat kursplaner, betygssystem och lärarlegitimationen utan även grundläggande föreställningar om läraren. I lärarnas berättelser konstrueras en professionell lärare i relation till ett inifrån yrkesgruppen definierat läraruppdrag, som lyfter fram andra aspekter av professionaliteten än vad som framhålls kvalitetssäkra läraren i den skolpolitiska diskursen. Konsekvensen blir att olika synsätt på vad en professionell lärare är och bör vara, som i det närmaste står i motsats till varandra, definierar läraren i skolan.