Carl Schmitt (1888-1985) har kallats inte bara den mest kände, utan även den mest ökände tyske juristen under 1900-talet. Han gjorde sig ett namn som en framstående författningsexpert under Weimarrepubliken, för att därefter kompromettera sig genom att efter Hitlers makttillträde inte bara gå med i NSDAP, utan även aktivt verka i den nya regimens tjänst. Efter andra världskrigets slut fråntogs Schmitt rätten att verka vid västtyska universitet och han förhördes som misstänkt för krigsförbrytelser i samband med Nürnbergrättegångarna.

Trots detta kom Schmitt att även fortsättningsvis utöva ett stort inflytande inte bara inom den västtyska universitetsvärlden, utan även i Europa i stort, också i samband med tankar kring Europas enande, samt i USA. Och idag, decennier efter hans död, är Schmitts inflytande kanske större än någonsin. Litteraturen kring honom börjar bli allt mer svåröverskådlig och hans tänkande gör sig allt mer gällande inom den politiska teorin, inte minst under tiden efter den 11 september 2001. Schmitts försök att finna en grundläggning för det politiska i relationen mellan vän och fiende samt hans definition av suveräniteten som makten över undantagstillståndet har funnit en oroande resonansbotten i den politiska situation som kallats "kriget mot terrorismen". Men även andra aspekter av Schmitts tänkande förefaller märkvärdigt aktuella, inte minst hans mångtydiga diskussion av förhållandet mellan religiös och politisk auktoritet samt hans dunkla utsaga om att alla betydelsebärande begrepp inom statsrätten skulle vara sekulariserade teologiska begrepp. Kort sagt, hos denne "Tredje rikets kronjurist" finns det frågor som i den internationella debatten och inom alla politiska läger upplevs som i högsta grad relevanta för vår samtid.