I Vädermannen har Ulf Lundell återvänt till Sverige. Till ett Österlen som han gripande vackert beskriver, ett landskap lika utsatt för vädrets makter som människan för sin ovissa framtid. Här befinner sig Georg, en konstnär som närmar sig sextio och som försöker leva i nuet och acceptera saker som de är. Men det som är, är komplicerat och att åldras är allt annat än lätt.

"Morgonen efter att jag anlänt vaknade jag i mörkret av att det dundrade runt huset. Vinden. Dundrade och ven och jag låg stilla i krafterna ett tag, varm själv under täcket, men jag hörde det fina rasslet mot takfönstret också och jag förstod att det regnade, men när jag klev ur sängen och drog gardinen från takfönstret såg jag att glaset var täckt av snö.

Jag gick ner till husets nedre plan och ute på gårdsplanen yrde snön och hade gjort så hela natten. Bilen var täckt, vackert skulpterad och längs ateljélängan var en driva på säkert fem meter. Stormen kom in från havet, rakt från öster, och inne på gårdsplanen dansade en tromb av snö runt runt och det var snyggt att se på snön i lampskenet och jag gick in i vardagsrummet som tog smällen från havet men jag kunde inte se så mycket där, vindbyarna kastade sej mot husgaveln, jag kunde se vägen, och jag kunde se att den var igendriven.

Dagen innan, då jag hade skumpat nerför vägen till gården hade det varit vårlikt och det hade stått snödroppar och vintergäck i gräsmattorna.

Det hade varit en underlig vinter."

Ulf Lundell, född 1949, debuterade 1976 romanen Jack. Vädermannen är hans tolfte roman.