Nästa gång Pernilla får frågan ska hon ta mig fan skrika ut att man måste vara miraku­löst förstående inför de boendes olika egenheter och att det liksom är det som är det fantastiska med jobbet. Att begripa sig på sjukt sjuka män­niskor som har röster och som uppfattar sina kroppar på ett annat sätt än friska människor. Som inte fun­gerar som vanliga människor men som ändå har samma mänskliga värde. Och om man inte lyckas med just det, att se var och en för vad den är så sköter man inte sitt jobb. Och då ska man som Carol jobba med siffror, inte med människor.