OEI #88–89 utforskar seriens deltagande och affektiva materialiteter, från en rad ­olika positioner inom detta fält. Här sonderas kopplingen mellan teckningsverktygets kvardröjande och närmast hemsökande fysiska ingrepp och den tecknade seriens ­aktualisering av privata och kollektiva minnesprocesser. Den japanska mangans våldsgestaltningar ramas in i en affektiv läsart som gör motstånd mot hermeneutikens totaliserande våld. Olika former av återkopplingar och ekologiska virvelrörelser undersöks, som sätter samman inte bara skräckserien och superhjältar med William Blake och konkret poesi, utan också geologiska och biologiska virvelformationer och andningens grundläggande livsbetingelse med den alternativa och dokumentära serietraditionen. Serieberättandets praktiker teoretiseras och utforskas och inte minst gestaltas i två nya serieessäer. Ljuset sätts också på ett antal för en bredare kulturhistoria undanskymda men inom serietraditionen inflytelserika uttrycksformer och personligheter. Konceptuella, postdigitala praktiker inom den samtida och icke-så-samtida tecknade serien historiseras och teoretiseras. Men framför allt presenteras och introduceras, i flera fall här för första gången i en svensk publikation, ett antal norska och svenska ­serieskapare, vars konstnärliga verksamheter och unikt upprepade materialiteter tvingar till aktiv utforskning av den tecknade seriens medskapande läsningar.