Följande essäers utgångspunkt är första kapitlets "Gruppbild med herrar", alltså ett fotografi från nordiska musikfesten 1919 i Köpenhamn där åtta manliga musikpersonligheter sammanförs. Bland dessa befinner sig våra tre huvudpersoner vars inbördes relationer skisseras. Sedan följer tre kapitel där var och en av dessa personer ställs i centrum och där kapitelrubrikerna vill fånga något av det essentiella i deras gärning. Nielsenkapitlet har överskriften "Enhet och splittring" vilket refererar till det ibland kameleontiska i hans musik. Sedan följer kapitlet "Att lyssna inåt" vars formulering försöker fånga det för Sibelius utmärkande, i sin tur följt av kapitlet "Tystlåten följeslagare" där Stenhammar porträtteras. Sista kapitlet "Nordisk ton?" vill just ställa frågan om en sådan existerar och i så fall hur. Den skulle kunna identifieras i negativa termer, som ett avståndstagande från dessa tre komponisters sätt att komponera. I positiva termer är den nordiska tonen ett fängslande sätt att, trots den förhållandevis trånga kulturmiljön, gestalta allmänmänskliga erfarenheter.