När Salman Rushdie gav ut sin Harun och sagornas hav för drygt tjugo år sedan hade författaren sedan en tid tillbaka varit tvungen att leva med ständigt livvaktsskydd och på hemliga adresser på grund av den fatwa som ayatolla Khomeyni utfärdade 1989. Anledningen till denna dödsdom var utgivningen av Satansverserna, Rushdies fjärde roman, som av fundamentalistiska muslimer uppfattades som hädelse, och det tog många år innan Rushdie kunde känna sig någorlunda säker i offentliga miljöer igen. I Harun och sagornas hav, som var första boken sedan Satansverserna, kunde Rushdie gestalta något av den sorg och ilska han kände över den påtvingade inre exilen och den fantasistrypande inställningen bakom fatwan.

När Salman Rushdie nu återkommer med en berättelse i samma anda och med delvis samma huvudpersoner så är det med samma språkliga lust och med samma glödande kärlek till konsten att berätta en historia.

Luka är bror till Harun, som lyckades rädda sin fars förlorade sagoskatt i Harun och sagornas hav. Nu är fadern illa ute igen, och den här gången får Luka rycka ut. Fadern Rashid Khalifa har på ett obegripligt sätt fallit i sömn och det visar sig vara en sömn han inte kan vakna ur av egen kraft.

Luka måste ge sig ut med sina husdjur hunden Björn och björnen Hund för att hitta livets eld och rädda sin pappa, i en värld som är en underbar kombination av Alice i underlandet och ett modernt tv-spel, en färgsprakande, skrämmande och lustfylld vuxensaga där språket är själva livet.