“Elof såg sig om, såg det mörka stora huset, de svarta fönstren, det liksom grät. Han såg sin far i sängen och sin mor på golvet, då hon dog, han såg hela sitt liv hittills som i en enda bild. Han såg sin gård och sitt heiman försvinna.”

När Elof är tio år gammal dör hans far. Då blir lillebror Ivar och han ensamma, på släktingarnas nåder. Rädslan blir en följeslagare genom livet som endast stundvis kan tuktas av glädjen i att berätta, av alkohol eller kvinnor. Elof har klart för sig att han är en ynkrygg, men rädslan får aldrig avslöjas - inte vid fronten och inte inför hustrun Olga, som han därför aldrig kommer riktigt nära. Stoltheten är det viktigaste - den, och heimanet, hemgården i den steniga i byn i Österbotten. Det enda som släkten någonsin har ägt.

En koncentrerad släktkrönika som frågar sig vilket pris man betalar om man aldrig får vara sig själv, om man förblir bunden vid andras drömmar.

Ann-Luise Bertell skriver epik med ett väldigt driv, kristalliserat i scener och starka sinnliga förnimmelser och känslor. Kroppen är alltid närvarande, vare sig det handlar om hårt fysiskt arbete, allt det blod som rinner ur en människa eller det första samlaget i bastun.

Bertells första roman Vänd om min längtan erhöll Svenska yles pris och fick lysande recensioner och många läsare. Den var inspirerad av hennes mormors livsöde, medan vissa drag i Heiman härstammar från hennes farfar. Vilka hemligheter känner vi inte till om våra släktingar, vad lämnar vi osagt?