När Flannery O'Connor dog 1964 var hon bara 39 år och hade endast hunnit skriva två romaner och två novellsamlingar. Hennes författarskap är alltså inte omfångsrikt men kvaliteten och originaliteten är slående. Sedan dess har hennes stjärna oavbrutet stigit. Hon räknas numera med självklarhet till USAs absolut viktigaste skönlitterära författare genom tiderna.
O'Connor berättar om folk i den amerikanska södern. Om särlingar som farit illa och blivit onda - eller tvärtom goda. "Vanligt folk" visar sig strax vara allt annat än vanligt. Alla är unika, ingen är förutsägbar. Och i bakgrunden hörs alltid en omisskännlig o'connorsk hotfull ton - det är den som gett hennes berättelser genrebeteckningar som "grotesque" och "noir". Ofta börjar historien snällt, nästan idylliskt - och slutar i brutalaste våld.
Ändå blir man inte deprimerad av att läsa O'Connor. Snarare upplyft. Det finns en stor medkänsla med dessa underliga personer och det är inte alltid ondskan vinner. Själv menade O'Connor - övertygad katolik som hon var - att hennes berättelser handlar om den gudomliga nådens närvaro i en värld som för övrigt domineras av Djävulen.
Här kommer nu Flannery O'Connors första novellsamling med tio spännande berättelser i efterlängtad nyöversättning av Ida Jonsson - som också har skrivit ett initierat efterord om denna mycket speciella författare.