Det politiska som begrepp är en klassiker i 1900-talets politiska teori. Carl Schmitt (1888?1985) var en berömd statsrättsjurist och politisk tänkare i Weimar-republiken som senare blev för evigt komprometterad genom sitt inträde i nazistpartiet 1933 och sin ställning som »kronjurist» i Det tredje riket. Hans kompromisslösa tänkande har emellertid fascinerat många, också till vänster, och de senaste decennierna har det stått strid om vem han egentligen var. Den berömda och beryktade grundtesen i Det politiska som begrepp är att det är åtskillnaden mellan vän och fiende som konstituerar »det politiska». Utan fienden, fientligheten, konflikten och ytterst kriget existerar inte det politiska. Alla »egentliga» politiska teorier kännetecknas enligt Schmitt av att de utgår från att människan av naturen är ond. Människor vill i allmänhet inte varandra väl, och man gör klokt i att rusta sig för angrepp och försvar, att söka efter vänner och bundsförvanter. Den politiska åtskillnaden mellan vän och fiende får, menar Schmitt, inte blandas samman med andra tänkbara skillnader: god eller ond, vacker eller ful, lönsam eller olönsam etc. Den politiska fienden behöver inte vara moraliskt förkastlig, heller inte i ekonomiskt avseende en konkurrent, utan det kan tvärtom kanske vara lönsamt att göra affärer med honom. Den politiska fienden är rätt och slätt den andre, den främmande, den vars sätt att vara, vars livsform, är oförenlig med det egna sättet att vara. En privat fejd är inte politisk. En politisk fiendskap föreligger först när en grupp människor i all offentlighet konfronterar en annan grupp människor, det vill säga när en vän-fiende-gruppering föreligger. Carl-Göran Heidegren sätter i en inledning in boken i sitt idéhistoriska sammanhang, och i en efterskrift läser Ernst-Wolfgang Böcken­förde, professor emeritus i juridik och före detta domare i den tyska Författningsdomstolen, Det politiska som begrepp som en nyckel till Carl Schmitts författarskap.