Boken berättar om Gertrud Borelius och Gustaf Erik Hyltén-Cavallius och om de familjer som omgav dem. Den berättar om personer som utmanade vedertagna normer för att förändra samhället och den ger också en målande bild av tiden de levde i och hur deras värld speglades mot skeendet ute i Europa. Gertrud Borelius föddes i Berlin 1856, som utomäktenskaplig dotter till den svenske marinofficeren Gustaf Erik Hyltén-Cavallius och en ung tysk kvinna. Gustaf, som var stabschef och chefsarkitekt för den nyetablerade preussiska marinen, drabbades hårt av intriger inom den militära ledningen. Han tvingades lämna Berlin och flyttade ensam till Sverige. När mamman träffade en ny man några år senare lämnades Gertrud över till pappan, men dåtidens hedersnormer gjorde att han aldrig kunde erkänna faderskapet. Den lilla flickan levde i pappans närhet under några år men släpptes inte in i hans nya familj. Hon fick i stället flytta runt mellan olika fosterfamiljer och träffade bara pappan vid ett par tillfällen i all hemlighet. Tvärt emot vanligheten tog dock pappan ett aktivt ansvar för Gertrud och de många brev som finns kvar beskriver en livslång relation som innehåller mycket kärlek och omtanke. Trots dåliga förutsättningar utvecklades hon till en stark och självständig kvinna. Hon gifte sig till slut med prästen Carl Aron Borelius och blev mamma till en stor och färgstark barnaskara. Långt innan dagens sociala medier kunde möjliggöra ett slags närhet på distans, vårdade dåtidens skrivkunniga sina familjerelationer via brev. Den stora brevsamling som utgjort underlag till boken berättar om händelserika liv som utspelades i skenet av några av de mest dramatiska händelserna i Europas moderna historia. Breven beskriver också hur den ensamma flickan som vuxen återförenades med både pappans och mammans familjer och etablerade kärleksfulla relationer som vårdats i flera släktled fram till våra dagar.