Hur säkras reproduktionen av produktionsförhållandena? frågade Louis Althusser i essän Ideologi och ideologiska statsapparater. Frågan, vars preliminära svar inrymdes i titeln, kan också ställas: på vilka vägar fås människor att förlika sig med en makt vars yttringar de i så stor utsträckning ogillar? I sin essä skisserar Althusser ett ideologibegrepp som vida passerar föreställningar om "falskt medvetande". Det är inte för att människorna lurats att tro på maktens myter som de accepterar att leva under den. Myterna finns förvisso där: om friheten i det liberala marknadssamhället, om lyckan i konsumtionen och om den befintliga demokratin som fullständigt folkstyre. Men de verkar inte genom egen övertalningsförmåga utan genom att makten även är makt att inom "ideologiska apparater" tala till, med Althussers uttryck interpellera individerna som subjekt: hålla fast dem i mottagarpositionen, få dem att lystra till adresseringens rollbeteckningar, i stor utsträckning omedvetet känna sig träffade av och känna igen sig i talet, ofrivilligt svara – ja, det är jag. Varvid de träder in i myternas värld, eller rättare sagt apparaternas regleringar av hur man skall tala om existensvillkoren. För Althussers teori är konventionell ideologikritik själv ideologisk. Att uppehålla sig vid idéer och myter för att härleda dem till bakomliggande "intressen" är att delta i ideologins självmaskering, dvs "glömskan" av den betydligt mer handfasta "fasthållningen i interpellationsakterna" – inom skolans, lönearbetets, konsumtionens, politikens och religionens ideologiska apparater. Althusser stannade i en bild av hur ekonomiska, politiska och ideologiska apparater konsoliderar varandra till ett system till synes utan utsida. I föreliggande essä diskuteras möjligheterna av att göra kritiken offensiv, att utveckla ett politiskt språk för hegemonin och dess verkningssätt, att gripa in i de ideologiska skeendena och skapa ett stycke utsida.