"Den yttersta domen" är hos Swedenborg inte förbunden med den jordiska mänsklighetens sista tid eller Guds återtagande av sin skapelse. Den innebär istället ett renande och fullkomnande av hela den människovärld som andligen gått över till den andra sidan genom den övergång till en helt andlig tillvaro som kallas vår död. Vår inre kärlek leder oss då alltid i någon riktning, bättre eller sämre, men vi måste samtidigt i inre frihet tagas in i nya sociala sammanhang. Swedenborg betonar hur negativa andliga faktorer hämmat gångna tiders fria tänkande, men att gudomliga ingripanden, "yttersta domar", renat och frigjort den stelnande och bundna atmosfären, den i gamla hjulspår hämmade sociala ordningen och spontanakommunikationen människor emellan. En "yttersta dom" knuten till året 1757 sägs ha öppnat vägen för himmelsk uppenbarelse, för en ny kultur, en ny social ordning och en ny öppenhet för ny inre vägledning i kärlek och samarbete, för en ny församling, en ny världsordning, dock med allas levande valfrihet och allt djupare insikt om världarnas sammanhang.