Jan Assmann är en tysk egyptolog, känd för sin tes om att monoteismens uppkomst vid judarnas uttåg ur Egypten. Men Assmann har också varit verksam utanför det egyptologiska fältet. Han har dels utvecklat en teori om kulturellt minne och dels studerat monoteismens politiska implikationer. Montoteism och våldets språk sammanfattar mycket av hans tänkande om såväl kulturteori som monoteism. Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, bidrar med en essä som introducerar Assmans författarskap. Det finns ett våldsamt drag i de bilder som har använts för att tala om Gud, menar Assmann. Föreställningen om en nitälskande och svartsjuk Gud motsvaras av en trosform som vill vara ren och utesluta alla blandformer och där omvändelse alltid har företräde framför assimilering. En sådan inställning omöjliggör en dialog ? och fredlig samexistens ? mellan olika religiösa perspektiv. Mellan det gamla och det nya kan det bara finnas ett radikalt brott. En sådan retorik är ?semantisk dynamit? och har alstrat konflikter också i vår tid. Det är inte minst de religiösa exklusivitetsanspråken som får konkreta ? och våldsamma ? politiska konsekvenser. Monoteismen måste inte vara våldsbenägen, men har ofta varit det i den form i vilken den förmedlats. Assmann vill göra oss medvetna om de här föreställningarnas historiska ursprung och därigenom bidra till att begränsa deras destruktiva inflytande. Syftet med hans skrift är inte bara analytiskt, utan också terapeutiskt.