Historiska berättelser skapar nationer, det är välbekant. De skapar också kyrkliga gemenskaper. Hur kyrkan i Sverige under modern tid legitimerats historiskt har ännu inte analyserats på ett samlat sätt. Med Minne och möjlighet etablerar forskare inom kyrko­historia, exegetik och etik ett nytt svenskt forskningsfält: »kyrkligt historiebruk«.

Efter två inledande teoretiska kapitel tar boken sin startpunkt i den nationella mobiliseringens tidevarv under decennierna runt sekelskiftet 1900. Staten sökte då integrera sin befolkning med gemensamma berättelser om folk och kungamakt, medan Svenska kyrkan och dess församlingar strävade efter att legitimera sig som hela folkets kyrka. När folkhemmet sedan etable­rade sig som övergripande tolkningsram under 1930-talet kunde däremot kyrkan träda fram som motberättelse på ett tydligare sätt. I stället för den nationella historien betonades den universella kyrkans historia. Som ett tredje tema analyseras hur en ny fas av avreglering och allt svagare nationell integrationskraft påverkat kyrkligt historiebruk. Det svenska folkhemmet är från och med 1980-talet inte lika självklart. Vilka nya minnen lyfts här fram som nyckel till nya kyrkliga möjligheter?