Isparadiset är från första till sista sidan en stark och skrämmande skildring av hur Setare – en iransk, akademiskt utbildad, kvinna som kommit till Sverige – successivt bryts ned och bollas mellan åtgärdsprogram som inte leder någonvart. Setares personliga engagemanget står i stark kontrast till den opersonliga byråkrati hon möter. Här finns osökta paralleller med Kafkas klassiker ”Processen” där huvudkaraktären vaknar upp en morgon och häktas utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för; och vägen genom labyrinterna i domstolarna och det absurda rättssystemet. Trots att Setares initiativ mals ner av den svenska samhällsapparaten, tar hon sig igenom svårigheterna och kommer ut stärkt, starkare än någonsin. Huvud budskapet i boken är att den behandling, som många inflyttade till Sverige, utsätts för är allt annat än medmänsklig.