Olof Anderssons ”Hogland - paradisön i historiens malström”, ställer in Hogland i ett historiskt perspektiv och ger en bild av hur hoglänningarna upplevde sin egen ställning under olika perioder i den östra Finska vikens historia. Författarens morfars far, Karl Oskar Granlund, flyttade till Hogland på våren 1892 då han fått tjänst som tullvakt vid den nygrundade tullstationen på ön.

Mitt intresse för Hogland har djupa rötter. Min morfars far, Karl Oskar Granlund, flyttade till Hogland på våren 1892 då han fått tjänst som tullvakt vid den nygrundade tullstationen på ön. Karl Oskar och hans hustru Amanda hade tre barn: Alvar (min morfar), Dagny och Agdar, som alla gick i den finska folkskolan på Hogland, för att sedan fortsätta sin skolgång i Kotka. Barnbarnen, bland dem min mamma, tillbringade många somrar hos far- och morföräldrarna på Hogland.
Det har skrivits en hel del om Hogland, främst på finska, och jag har därför haft tillgång till ett omfattande referensmaterial som jag kompletterat med uppgifter och anekdoter jag fått höra av mina släktingar under årens lopp. Diverse rikssvenska arkiv som blivit behändigt tillgängliga genom internet har också varit till stor nytta. Jag har särskilt strävat efter att ställa in Hogland i ett historiskt perspektiv alltid då detta varit möjligt, och försökt ge en bild av hur hoglänningarna upplevde sin egen ställning under olika perioder i den östra Finska vikens historia.

Under några år i början av 1950-talet hyrde mina föräldrar en sommarstuga på Lilla Krokö, utanför Spjutsund i Pyttis skärgård. På kvällarna brukade vi gå upp på öns högsta berg därifrån man vid god sikt kunde se fyren på Hoglands norra udde, Pohjoiskorkia. Där kunde vi sitta länge och höra mamma berätta om Hogland.