Så står vi samlade spridda vid folkhögskolårets rand, beredda att utge det bästa ur vår(a) samlad(e) värk. I skrivandet har vi kommit hem. Nu ska vi åter skingras. Som bokstäver, som varit ord, meningar och pappersarksberättelser, som så sakteliga genom komposthögens finurliga mekanismer ännu en gång blir till jord, mylla, vari träd kan växa och bli till böcker, som rymmer nya historier. Ett evigt kretslopp. Eller som Strindberg hälsade sina fiender: Vi ses i min nästa pjäs!Behöver det påpekas att alla likheter med verkliga personer, levande eller döda, inte alls är rena sammanträffanden? Ibland har förlagan hunnit kretsa intill oigenkännlighet, andra gånger tränger dragen fram mellan raderna likt den feta lukten, som stiger ur komposthinken varje gång man gluttar på locket eller som doften av smält choklad ur den älskades mun.Hemlängtan är ett mystiskt fenomen. Sluta aldrig att längta dit.